Långt inlägg.
Var i stugan igår morse till idag, jag som hade tänkt att stanna hela veckan. Jag kan säga såhära;Jag ångrade mig igårkväll! Ibland så klarar jag verkligen inte av att hitta på någonting själv,och ibland kan jag göra det. Men nu har jag inte mycket energi. Men fick mig iallafall ett ordentligt snack med mormor och morfar,och jag måste bara säga hur jävla mycket jag beundrar dom. Hur mycket dom faktiskt betyder för mig. Det är dom jag försöker göra stolta hela tiden. Jag vill att dom ska vara stolt över mig. Jag försöker fixa skolan så bra jag kan osv. Och jag är så extremt glad att dom peppar mig i vilka val jag än tar i livet. Dom förstår mig,och jag tror att dom faktiskt är stolta över mig. För dom vet att jag försöker. Och det betyder så sjukt mycket för mig att dom märker att jag försöker. Jag är så glad att dom faktiskt tog hand om mig så bra som dom gjorde då jag var yngre. Dom är helt enkelt underbara, och jag önskar dom ingenting illa. Jag ser frammemot Italien med er! Jag lovar,jag kämpar för er. Jag kämpar för att göra er stolta!
Idag gick jag en promenad, maxade musiken i öronen och bara gick. Det var lättare att gå runt i byn idag, det var så mycket snö,så man såg inte huset som brunnit där dom inte ens röjt undan, huset där dom odlat knark,och jordpåsarna som står kvar syntes inte lika tydligt. Men huset sticker ut. Vem är så dum att man börjar odla knark i en by där alla känner alla? Idioter. Sedan gick jag ner till Kyrkogården. Inte tänkte jag på att det skulle vara så igensnöat. Jag som ville gå och se hur farmors grav såg ut nu.
Jag tyckte att allt gick hyffsat bra, så jag bestämde mig för att gå dit där jag har tusen minnen som litet barn, jag tänkte att det kan vara bra att minnas, och faktiskt så fick jag ingen panik,ingen ångest ingenting. Det var nästan skönt att stå där och tänka att här var jag som barn,och exakt det här fick jag se och uppleva. Det kändes faktiskt bra att jag tog modet att ställa mig där. Idag är jag ju starkare,idag fattar jag ju vad som var/är felet. Idag är jag äldre, och ser allting med andra ögon.
Jag är stolt över mig själv,jag gör framsteg. Ingenting ska få mig att falla. Jag ska bli starkare,gladare och lyckligare än jag någonsin varit. Men jag vill hjälpa människor, jag vill vara en förebild. Precis som en släkting sa till mig att jag kommer vara till min lillasyster. Jag ska jobba med mitt liv nu,och jag ska lyckas med det jag vill! Jag kommer vara en glad och stark tjej en vacker dag. :)
Idag gick jag en promenad, maxade musiken i öronen och bara gick. Det var lättare att gå runt i byn idag, det var så mycket snö,så man såg inte huset som brunnit där dom inte ens röjt undan, huset där dom odlat knark,och jordpåsarna som står kvar syntes inte lika tydligt. Men huset sticker ut. Vem är så dum att man börjar odla knark i en by där alla känner alla? Idioter. Sedan gick jag ner till Kyrkogården. Inte tänkte jag på att det skulle vara så igensnöat. Jag som ville gå och se hur farmors grav såg ut nu.
Jag tyckte att allt gick hyffsat bra, så jag bestämde mig för att gå dit där jag har tusen minnen som litet barn, jag tänkte att det kan vara bra att minnas, och faktiskt så fick jag ingen panik,ingen ångest ingenting. Det var nästan skönt att stå där och tänka att här var jag som barn,och exakt det här fick jag se och uppleva. Det kändes faktiskt bra att jag tog modet att ställa mig där. Idag är jag ju starkare,idag fattar jag ju vad som var/är felet. Idag är jag äldre, och ser allting med andra ögon.
Jag är stolt över mig själv,jag gör framsteg. Ingenting ska få mig att falla. Jag ska bli starkare,gladare och lyckligare än jag någonsin varit. Men jag vill hjälpa människor, jag vill vara en förebild. Precis som en släkting sa till mig att jag kommer vara till min lillasyster. Jag ska jobba med mitt liv nu,och jag ska lyckas med det jag vill! Jag kommer vara en glad och stark tjej en vacker dag. :)
Älskade läsare!<3
Shiet, vad söta läsare jag har alltså. Ni försöker verkligen stötta mig, osv.
Som sagt, jag och killen jag var tsm med i 13 månader "+ 1år", är det slut med! Det kom som en chock för mig, även fast jag kände på mig att någonting inte var rätt. Men att den jag litade på till 110% dessutom skulle ljuga för mig,det trodde jag inte. Och det är det som jag tycker är hemskt. Efter 2 år av kärlek, ljuger man väl inte?! Och att man vill göra slut, för att man kommit på över EN dag att känslorna börjar försvinna. Inte vill man försöka se om känslorna kommer tillbaka, inte vill man snacka igenom det, inte vill man ta "uppehåll", ingenting är man positiv till! Då är det klart att jag blir fundersam. Kanske är det någon annan som tagit min plats? Men då tycker jag att du ska vara mogen nog, att berätta det för mig. Men när du har suttit och ljugit för mig, så tror jag nästan inte att jag blir förvånad ifall du inte berättar ifall det är någon annan som tagit över!
Jag vet att jag kommer klara detta. Det går väl över med tiden. Första natten, så sjönk jag rejält. Jag kunde ha varit utan hår, och allt möjligt nu. Men jag vet att jag är stark, jag ska inte låta någonting få trycka ner mig. Jag brukar säga att "har jag mig själv,så klarar jag allt", för jag är rädd bra på att stötta mig själv. Jag trodde faktiskt att detta skulle vara värre. Men jag skrattar och är glad ändå. Det är bara det dära med maten. Ordet mat är jobbigt, ordet mat får mig att få ångest. Min kropp vill inte ha mat, mat är gift för mig. Det känns som jag ska spy de flesta gånger då jag äter. Flytande grejer går bra, och det är det jag försöker anpassa mig efter!
Iallfall så vet jag att detta är bara att acceptera, älskar han inte mig, och är han verkligen bestämd att efter att kommit på en dag att känslorna börjar ta slut,så vill han lämna mig? Men fine, då är det väl hans val. Men då är det inte mitt problem om han ångrar sig. För nu har jag gjort mitt,jag har sakt att jag kan hjälpa han, jag har försökt få han att förstå att jag tänker inte komma tillbaka när det är försent. Jag har försökt ge han en chans. Jag har försökt förklara att det kanske är någonting tillfälligt. För känslor kan inte bara försvinna på en dag. Då tror jag minsann att det är tillfälligt.
Jag vill bara säga Tack till alla fina människor där ute, som kommenterat fina grejer. JAg hoppas att ni fortsätter göra det, ni är guldvärda!
Som sagt, jag och killen jag var tsm med i 13 månader "+ 1år", är det slut med! Det kom som en chock för mig, även fast jag kände på mig att någonting inte var rätt. Men att den jag litade på till 110% dessutom skulle ljuga för mig,det trodde jag inte. Och det är det som jag tycker är hemskt. Efter 2 år av kärlek, ljuger man väl inte?! Och att man vill göra slut, för att man kommit på över EN dag att känslorna börjar försvinna. Inte vill man försöka se om känslorna kommer tillbaka, inte vill man snacka igenom det, inte vill man ta "uppehåll", ingenting är man positiv till! Då är det klart att jag blir fundersam. Kanske är det någon annan som tagit min plats? Men då tycker jag att du ska vara mogen nog, att berätta det för mig. Men när du har suttit och ljugit för mig, så tror jag nästan inte att jag blir förvånad ifall du inte berättar ifall det är någon annan som tagit över!
Jag vet att jag kommer klara detta. Det går väl över med tiden. Första natten, så sjönk jag rejält. Jag kunde ha varit utan hår, och allt möjligt nu. Men jag vet att jag är stark, jag ska inte låta någonting få trycka ner mig. Jag brukar säga att "har jag mig själv,så klarar jag allt", för jag är rädd bra på att stötta mig själv. Jag trodde faktiskt att detta skulle vara värre. Men jag skrattar och är glad ändå. Det är bara det dära med maten. Ordet mat är jobbigt, ordet mat får mig att få ångest. Min kropp vill inte ha mat, mat är gift för mig. Det känns som jag ska spy de flesta gånger då jag äter. Flytande grejer går bra, och det är det jag försöker anpassa mig efter!
Iallfall så vet jag att detta är bara att acceptera, älskar han inte mig, och är han verkligen bestämd att efter att kommit på en dag att känslorna börjar ta slut,så vill han lämna mig? Men fine, då är det väl hans val. Men då är det inte mitt problem om han ångrar sig. För nu har jag gjort mitt,jag har sakt att jag kan hjälpa han, jag har försökt få han att förstå att jag tänker inte komma tillbaka när det är försent. Jag har försökt ge han en chans. Jag har försökt förklara att det kanske är någonting tillfälligt. För känslor kan inte bara försvinna på en dag. Då tror jag minsann att det är tillfälligt.
Jag vill bara säga Tack till alla fina människor där ute, som kommenterat fina grejer. JAg hoppas att ni fortsätter göra det, ni är guldvärda!
En del grejer är tråkiga,men man måste tyvär göra det ändå.
I slutändan så kommer ju allting bli bra,om man bara kämpar. Man måste iallafall våga tro på att allting blir bra.
Jag längtar till den dagen,då jag kan känna mig bra,då jag kan känna att jag klarat av skolan,och ja.. allt vad det kan vara. Och jag hoppas så jävla mycket att jag kommer in på den linje jag sökt i första hand. Jag börjar känna mer och mer,att jag måste komma in, annars har jag fan ingen lust med skolan längre. Känns det som. Jag tror att jag för en gångs skull skulle gilla min klass. Lixom,då är det en hög med brudar, som gillar att göra samma sak.. Och skolan skulle lixom vara kul. Jag vill ha kul för en gångs skull. Jag hoppas att allt mitt slitande nu i skolan,kommer att ge resultat.. Fast ibland undrar jag,sliter jag så mycket som jag hade kunnat? Jag försöker iallafall slita så mycket jag kan och orkar. Men kraften måste också räcka till att leva mitt liv. Att göra saker som jag vill,och kanske måste utöver skolan.
Imorgon tänker jag iallafall fara och gymma,vettefan när jag var där sist.. Skolan har ju tagit över så mycket nu. Jag hinner inte med. Men får jag inte göra de saker jag vill,blir jag förbannad och då klarar jag inte heller skolan.
Jag vet egentligen inte vad detta blev för inlägg. Började bara skriva något.. Och ja..
så sjukt
Fick även en kommentar från en tjej som gick i en klass med killar som tog knark och sålde knark, och kallade sigsjälv för gangster!
Hej,villdutjänapengarpådinblogg?Isåfallgåinpåminbloggwww.jjessicalindberg.blogg.seförattsehurdugör.
JAgvarliteskeptiskmotdetdäraibörjan,mennuefter4/5dagarsåharjagtjänatca1300kronor,ochjaghartypingaläsarealls..Heltotroligtju:)
För det första vill jag säga HAHA åt killarna som kallar sig själv Gangster. 13 år.. Och knark? Vars fan gick det fel kan man undra? Det är helt sjukt,och detta gör mig så sjukt upprörd. När kan folk fatta att knark löser inga problem, inte i slutändan iallafall. Vill du "tappa" din släkt, dina nära? Börjar man i tidig ålder,så är det ju dessutom större chans att man blir missbrukare. Då kan jag LOVA att man ångrar sig som fan,att man var liten och osäker. Det finns INGENTING som kallas COOLT att ta knark, att göra massa saker som man inte ska osv. Det är det fegaste man kan göra. Det coola man kan göra,är att STÅ EMOT, att våga säga ifrån, att inte falla för grupptryck. Det är då du kan kallas för COOL. Förresten så borde man vara ganska uppmärksam vad man tror på och inte. Nu säger jag inte att man ska total skita i detta,för detta är allvarligt. Men folk i den åldern, kan vara jävligt osäkra på sig själv och tror att dom får högre status av att säga att dom håller på med grejer som dom inte gör.
Jag säger bara tänk till,förstör inte era liv i så ung ålder. Börja aldrig med skiten.
Dag 11 – Det här upprör mig
Ordet gangster - Nej, inte ordet. Men att ungdomar/människor missbrukar ordet. Haha, ärligt.. Jag tror inte att 12-17..? åringar har ett kriminellt yrke? Och vad ISÅFALL skulle vara så jävla "coolt" med det? HAHA åh vad människor är fula seriöst.. Jag orkar verkligen inte. Jag skrattar ihjäl mig, kanske inte på utsidan men på insidan dör jag ärligt.
Visst att folk kanske använder det oseriöst IBLAND, men man märker fan då det finns lite seriösitet i det hela.
Folk som leker cool/leker någon dom inte är! - Ärligt jag skulle nog kunna kasta en sten i huvudet på vissa. Och folk tror att det inte syns att dom leker? Fyfan var fult.
Folk som leker cool/leker någon dom inte är! - Ärligt jag skulle nog kunna kasta en sten i huvudet på vissa. Och folk tror att det inte syns att dom leker? Fyfan var fult.
Människor som inte kan behandla folk rätt - Behöver jag ens säga mer? Tror inte det..
Ja, det finns en del grejer som upprör mig. Men detta är några grejer!
Dag 3 – Din syn på droger och alkohol.
Dag 3 – Din syn på droger och alkohol.
Jag brukar säga/tänka att en människa har flera "versioner" av sig själv. När man får alkohol i sig så blir man någon annan. Man är inte sig själv,men man måste ändå ta smällar som kan förekomma, man måste ändå kunna stå för det man gjort/sagt även fast man fått i sig "fel" grejer.
Alkohol är ingenting att skylla på när saker inte blivit som man kanske önskat, alkohol är ingen jävla utväg. Alkohol är ingenting du kan komma och skylla på om du varit otrogen.
Egentligen, varför häller/stoppar man i sig någonting som kan göra en så jävulskt våldsam, som kan förstöra ditt förhållande, dina familje/släkt relationer, som kan göra att du mistar jobb, vänner, som kan göra att du kan behöva leva stor del utav ditt liv i fängelse.
Och ja, jag vet att det är jävulskt lätt att tänka; ääeh, det händer inte mig..
Men det har ju hänt så himla många andra,varför skulle det inte kunna hända just dig ?
Jag har jävligt mycket åsikter och tankar kring det hära med alkohol och droger eftersom jag har varit med,sett och fått höra så sjukt mycket. Jag har fått stor förståelse för detta,och skapat mig en hel del åsikter. Jag kan se på detta med helt andra ögon än vad en jämnårig människa kanske gör. Det som jag har fått se/höra osv har gett mig någonting,medans en människa som gått igenom liknande saker som mig kanske inte tänker som jag. Dom kanske tar efter det som dom har sett.
Alkoholen och drogerna har förstört mycket,det har fått människor att lida, det har tagit människors liv.
Jag vet inte hur mycket jag ska öppna mig i detta inlägg. För jag vet att det är bäst att hålla en hel del för sig själv. Jag är inte den människa som bara sitter och berättar frivilligt om mitt liv. Men när det gäller detta så kan jag öppna mig ganska mycket särskilt om jag märker att mina vänner eller människor i min närhet håller på göra misstag som kan förändra deras liv. Då kan jag öppna mig jävligt mycket om detta,för jag vet hur det kan gå. Jag försöker hjälpa folk,och jag blir sjukt besviken på dem som skiter totalt i det jag har att säga, som istället blir sura på mig och istället stoppar i sig det som kan innebära mycket konsekvenser. Då tappar jag respekten för folket. Tro mig, jag har en del människor som sårat så mycket. Människor som jag älskar jävulskt mycket men som svikit mig. Men det är deras val. Bara jag får försöka och göra mitt,så känner jag mig nöjd. Väljer dom sedan att totalt skita i det,så har jag iallafall försökt.
Nu låter det som att jag aldrig druckit alkohol,och är helt emot det osv.. Men grejen är bara den att jag VET hur det kan gå, och jag tycker att det är så jävla hemskt hur illa det kan gå. Jag tycker att det är hemskt då människor får i sig för fel grejer. Jag tycker bara att människor ska tänka sig för, vilka konsekvenser som verkligen kan uppstå. Det sägs att man inte ska ångra saker man gjort, men något som man verkligen kan ångra är detta,om det går fel.
Jag tycker det är så jävla sorgligt med ungdomar som dricker varje jävla helg, kanske till och med flera dagar i rad. Börjas det redan i tidig ålder, så är det mycket större chans att sjukdomen alkolism tar över.
Jag skulle kunna sitta och skriva en hel jävla bok om detta. Jag har så jävla mycket att säga. En sista grej som jag kanske skulle vilja säga är det dära med grupptryck. Men jag tror att jag får ta det i ett annat inlägg. Den sista grejen som jag tänker skriva är nog det där att jag tror jag vill bli socionom,eller föreläsare. Föreläsare är ett stort steg för mig, eftersom jag oftast är jäkligt tyst, och att stå och prata inför hur mycket människor som helst är idag inget jag gör frivilligt. Men jag ger inte upp hoppet om mig själv,jag försöker alltid att tänka att en dag kanske jag kan. Jag vill hjälpa människor, socionom..
Någonting jag går och tänker på varje dag jag går på Vasaplan är att en dag vill jag få bort dom därifrån. Tänk alla stackars barn,tänk alla människor, och tänk dom själva.. Men ja, man kan nästan säga att mitt mål i livet är att få bort alkolisterna från busskurerna!
När jag ändå är igång, så kan jag ta och skriva en sak som jag går och tänker på en hel del. Och det är då människor super/drogar då dom mår dåligt. Det är ju verkligen det dummaste man kan göra. Visst,nu säger jag inte att jag är värsta "perfekt" och inte har påstått att jag vill dricka för att jag mått dåligt osv. Men jag kan tänka efter, jag har levande exempel så jävla nära mig. Att dricka/droga när man mår dåligt,kanske känns bättre för stunden. Men blir det verkligen bättre sedan? Nej. Det är ju precis det,de inte blir. Det kanske man är medveten om. Men man borde iallafall kunna tänka på att det blir mycket mycket sämre. Och lär kroppen sig att ta in det dåliga då man mår dåligt, så kan det sluta hur som helst. Vill du hellre bli alkolist, än att ta tag i problemen på riktiga sätt? Vill du verkligen bli sjuk i ett beroende som kommer ge stora konsekvenser för säkert hela ditt liv, för att du stoppar i dig skit? Det är ditt val,men tänk efter iallafall. Tänk efter,vad som är värt att riskera!
Som sagt,jag skulle kunna skriva ännu mera. Och det kommer nog mera,någon gång. Eftersom.. Det finns alltid någonting att skriva om detta. Jag skulle så gärna vilja hjälpa människor, men inte respektlösa människor som bara skiter i det man säger. Som är bestämd, och absolut "SKA TESTA". Jag är besviken.
Det var allt,just nu. Tror jag.
Alkohol är ingenting att skylla på när saker inte blivit som man kanske önskat, alkohol är ingen jävla utväg. Alkohol är ingenting du kan komma och skylla på om du varit otrogen.
Egentligen, varför häller/stoppar man i sig någonting som kan göra en så jävulskt våldsam, som kan förstöra ditt förhållande, dina familje/släkt relationer, som kan göra att du mistar jobb, vänner, som kan göra att du kan behöva leva stor del utav ditt liv i fängelse.
Och ja, jag vet att det är jävulskt lätt att tänka; ääeh, det händer inte mig..
Men det har ju hänt så himla många andra,varför skulle det inte kunna hända just dig ?
Jag har jävligt mycket åsikter och tankar kring det hära med alkohol och droger eftersom jag har varit med,sett och fått höra så sjukt mycket. Jag har fått stor förståelse för detta,och skapat mig en hel del åsikter. Jag kan se på detta med helt andra ögon än vad en jämnårig människa kanske gör. Det som jag har fått se/höra osv har gett mig någonting,medans en människa som gått igenom liknande saker som mig kanske inte tänker som jag. Dom kanske tar efter det som dom har sett.
Alkoholen och drogerna har förstört mycket,det har fått människor att lida, det har tagit människors liv.
Jag vet inte hur mycket jag ska öppna mig i detta inlägg. För jag vet att det är bäst att hålla en hel del för sig själv. Jag är inte den människa som bara sitter och berättar frivilligt om mitt liv. Men när det gäller detta så kan jag öppna mig ganska mycket särskilt om jag märker att mina vänner eller människor i min närhet håller på göra misstag som kan förändra deras liv. Då kan jag öppna mig jävligt mycket om detta,för jag vet hur det kan gå. Jag försöker hjälpa folk,och jag blir sjukt besviken på dem som skiter totalt i det jag har att säga, som istället blir sura på mig och istället stoppar i sig det som kan innebära mycket konsekvenser. Då tappar jag respekten för folket. Tro mig, jag har en del människor som sårat så mycket. Människor som jag älskar jävulskt mycket men som svikit mig. Men det är deras val. Bara jag får försöka och göra mitt,så känner jag mig nöjd. Väljer dom sedan att totalt skita i det,så har jag iallafall försökt.
Nu låter det som att jag aldrig druckit alkohol,och är helt emot det osv.. Men grejen är bara den att jag VET hur det kan gå, och jag tycker att det är så jävla hemskt hur illa det kan gå. Jag tycker att det är hemskt då människor får i sig för fel grejer. Jag tycker bara att människor ska tänka sig för, vilka konsekvenser som verkligen kan uppstå. Det sägs att man inte ska ångra saker man gjort, men något som man verkligen kan ångra är detta,om det går fel.
Jag tycker det är så jävla sorgligt med ungdomar som dricker varje jävla helg, kanske till och med flera dagar i rad. Börjas det redan i tidig ålder, så är det mycket större chans att sjukdomen alkolism tar över.
Jag skulle kunna sitta och skriva en hel jävla bok om detta. Jag har så jävla mycket att säga. En sista grej som jag kanske skulle vilja säga är det dära med grupptryck. Men jag tror att jag får ta det i ett annat inlägg. Den sista grejen som jag tänker skriva är nog det där att jag tror jag vill bli socionom,eller föreläsare. Föreläsare är ett stort steg för mig, eftersom jag oftast är jäkligt tyst, och att stå och prata inför hur mycket människor som helst är idag inget jag gör frivilligt. Men jag ger inte upp hoppet om mig själv,jag försöker alltid att tänka att en dag kanske jag kan. Jag vill hjälpa människor, socionom..
Någonting jag går och tänker på varje dag jag går på Vasaplan är att en dag vill jag få bort dom därifrån. Tänk alla stackars barn,tänk alla människor, och tänk dom själva.. Men ja, man kan nästan säga att mitt mål i livet är att få bort alkolisterna från busskurerna!
När jag ändå är igång, så kan jag ta och skriva en sak som jag går och tänker på en hel del. Och det är då människor super/drogar då dom mår dåligt. Det är ju verkligen det dummaste man kan göra. Visst,nu säger jag inte att jag är värsta "perfekt" och inte har påstått att jag vill dricka för att jag mått dåligt osv. Men jag kan tänka efter, jag har levande exempel så jävla nära mig. Att dricka/droga när man mår dåligt,kanske känns bättre för stunden. Men blir det verkligen bättre sedan? Nej. Det är ju precis det,de inte blir. Det kanske man är medveten om. Men man borde iallafall kunna tänka på att det blir mycket mycket sämre. Och lär kroppen sig att ta in det dåliga då man mår dåligt, så kan det sluta hur som helst. Vill du hellre bli alkolist, än att ta tag i problemen på riktiga sätt? Vill du verkligen bli sjuk i ett beroende som kommer ge stora konsekvenser för säkert hela ditt liv, för att du stoppar i dig skit? Det är ditt val,men tänk efter iallafall. Tänk efter,vad som är värt att riskera!
Som sagt,jag skulle kunna skriva ännu mera. Och det kommer nog mera,någon gång. Eftersom.. Det finns alltid någonting att skriva om detta. Jag skulle så gärna vilja hjälpa människor, men inte respektlösa människor som bara skiter i det man säger. Som är bestämd, och absolut "SKA TESTA". Jag är besviken.
Det var allt,just nu. Tror jag.
Jag ljuger inte för mig själv?
En sak förstår inte jag.
Det är att folk säger att jag ska byta inställning och blablabla (sure nog har jag fattat att mycket hänger på inställning)
Men då jag säger att jag inte kan, då kan inte jag. För nog fasen vet jag vad jag själv kan och inte kan? Ska jag då byta inställning då jag vet hur det är? Ska jag istället ljuga för mig själv och tillexempel säga; Jag kan, jag klarar det där provet för jag vet exakt allting om ...ja vad det nu kan vara.
Lixom, är det bättre att jag ljuger för mig själv? Nej! För jag sitter inte och ljuger en jävla massa shiet!
Lixom, är det bättre att jag ljuger för mig själv? Nej! För jag sitter inte och ljuger en jävla massa shiet!
Ska jag ljuga och bli mer besviken när jag inte klarar det? Nej då är jag hellre ärlig och säger exakt som det är istället!
typ osminkad...
betyg.
Min önskan är att få upp mina betyg,
jag vill stolt visa upp dom och inte vara missnöjd
jag vill komma någon vart i livet,
jag vill att min släkt ska bli imponerade,
bli stolta över mig,
jag vill vara stolt över mig själv.
jag skriver av mig,
Sitter och funderar hur mycket lättare det skulle vara om det fanns en grej jag ville bli. Inte tusen. Jag vill bli fotograf, stylist, mäklare, jobba i affär, jag skulle vilja ha en egen klädaffär, skulle vilja "skapa" en egen parfym, osv, socionom, föreläsare (inom kategorin ungdomar,grupptryck,alkohol osv.) Skulle även vara kul att jobba på en tidning (modetidning). Fotograf har jag velat bli i många år, men kom sedan fram till att jag vill ha det på sidan om. Stylist har jag sagt sedan jag gick på lågstadiet säkert att jag vill bli,dock sa jag då att jag ville bli designer. Men jag menade stylist!
Just nu känns det som att om jag inte kommer in på mitt första handsval på gymnasiet så vill jag inte gå alls. Då är det kört,då vet jag inte längre.
Jag ville "imponera" på min släkt,familj osv. Jag ville välja någonting som dom absolut inte hade förväntat sig utav mig. Jag ville välja någonting,få en bred utbildning. Men jag kan inte ta på mig någonting som jag inte klarar av. Jag valde istället någonting som jag tycker är sjukt kul. Problemet är att jag vet inte om jag kommer att jobba med någonting inom stylist senare. Men det skulle vara sjukt kul nu efter snart 10 år i grundskolan.
Jag håller på kämpa som faaan med mina betyg, och jag menar det. Ett jävla VG betyder hur mycket som helst för mig just nu, men alla jävla lärare (och alla andra människor för den delen) förväntar sig att jag ska vara sämst hela tiden. Dom säger att det är jag som inte tror på mig själv, men jag börjar fan misstänka att en stor del utav dom tror inte på mig! Dom bestämmer mitt betyg före jag ens visar vad jag kan. Dom dära jävla lärarna behandlar mig inte rättvist,jag har bevis. Och räcker inte det för dessa jävla människor så kan dom gå och fucka sig själva (ursäkta språket) Men jag är jävligt piss. Jag tillåter INTE folk att behandla folk helt åt skogen fel!
Tillexempel min extremt korkade tekniklärare. Jag har snackat med honom om problemet jag tycker uppstått, och som jag VET att han gjort fel. Tro mig efter mina år här i livet så har jag lärt mig hur människor är, jag vet då saker är fel. Men denna lärare är inte okej, och jag tänker inte låta honom behandla mig såhära. Dock har jag fattat att en hel del av alla lärare skiter TOTALT i vad vi ungdomar tycker och tänker. När däremot en förälder lägger sig i, ja då fan ska dom fjäska som aldrig förr. Det är så jävla fel! Mina jävla åsikter och snack ska räcka, mina föräldrar ska fan INTE behöva lägga sig i. Jag klarar mig själv, det har jag alltid gjort, det har jag lärt mig att göra efter det jag behövt gå igenom.
"Jessica kommer att komma långt i livet, hon har en väldig bra personlighet (?) att verkligen ta tag i saker som hon tycker är fel". Men för fan, vilken jävla syn på vuxenlivet tror han att jag får när han beter sig såhära jävligt? Klart som fan att jag får fel syn på vuxenlivet. Fan,beté dig som en vuxen människa. Och det är klart som fan att jag tar tag i saker som jag tycker är fel. Oftast gör jag det,och då ger jag inte upp. Det är någonting jag fått höra ett antal gånger. Jag märker ju när saker går fel, jag håller fan inte käften då. För det är klart som FAN att folk tror att dom kan behandla folk hur som helst i fortsättningen då också om man bara håller käften! Det är FEGA JÄVLAR som håller käften. Visst,jag är en jävligt tyst person. Men då det verkligen gäller då är jag inte tyst längre. Är jävligt less på människor.
Nu väntar jag bara på att få se ett visst betyg, en annan lärare som kanske gjort helt åt skogen fel. Får jag inte det betyg som jag förtjänar, då jävlar ger jag nog upp. Då tappar jag orken. För då är det inte mig det är fel på,då är det lärarna! Dom får mig bara att känna mig misslyckad, som att det är jag som gör någonting fel. Det är det FAN inte. Jag är så jävla mycket bättre än dom jävla skithögarna. Dom kan inte krossa mig. Men fan vad jag är less på lärare och deras jävla betendeen.
Och ja, jag tar detta jävligt långt, folk tycker att jag överdriver. MEn då fan får dom tycka det. Jag bryr mig inte vad andra tycker. Har jag orken,kraften och dom där satans lärarna inte lär sig att behandla mig som alla andra elever så tänker jag vända mig till skolverket,rektorn osv. Säg vad ni vill, jag går min egen jävla väg och skiter fullständigt i om ni tycker att jag är löjlig. Vill jag någonting så tar jag tag i det. Det är precis som att ni skulle kämpa för någonting annat som ni tycker är viktigt, och jag tycker är oviktigt. Vissa människor har lätt för att få betygen, men jag har fan märkt att någonting är fel. Och då ska jag inte behandlas så här jävla illa.
Jag är stark,jag klarar mig själv,jag skiter totalt i era jävla åsikter,jag kämpar för fan.
Fatta,att detta är viktigt,fatta att jag kämpar in i det sista för en jävla gångs skull.
Det är fucking 4 månader kvar av 9an, sen ska jag in på gymnasiet, jag tänker inte sumpa detta,men dessa förbannade lärare gör mig sinnessjuk!
Just nu känns det som att om jag inte kommer in på mitt första handsval på gymnasiet så vill jag inte gå alls. Då är det kört,då vet jag inte längre.
Jag ville "imponera" på min släkt,familj osv. Jag ville välja någonting som dom absolut inte hade förväntat sig utav mig. Jag ville välja någonting,få en bred utbildning. Men jag kan inte ta på mig någonting som jag inte klarar av. Jag valde istället någonting som jag tycker är sjukt kul. Problemet är att jag vet inte om jag kommer att jobba med någonting inom stylist senare. Men det skulle vara sjukt kul nu efter snart 10 år i grundskolan.
Jag håller på kämpa som faaan med mina betyg, och jag menar det. Ett jävla VG betyder hur mycket som helst för mig just nu, men alla jävla lärare (och alla andra människor för den delen) förväntar sig att jag ska vara sämst hela tiden. Dom säger att det är jag som inte tror på mig själv, men jag börjar fan misstänka att en stor del utav dom tror inte på mig! Dom bestämmer mitt betyg före jag ens visar vad jag kan. Dom dära jävla lärarna behandlar mig inte rättvist,jag har bevis. Och räcker inte det för dessa jävla människor så kan dom gå och fucka sig själva (ursäkta språket) Men jag är jävligt piss. Jag tillåter INTE folk att behandla folk helt åt skogen fel!
Tillexempel min extremt korkade tekniklärare. Jag har snackat med honom om problemet jag tycker uppstått, och som jag VET att han gjort fel. Tro mig efter mina år här i livet så har jag lärt mig hur människor är, jag vet då saker är fel. Men denna lärare är inte okej, och jag tänker inte låta honom behandla mig såhära. Dock har jag fattat att en hel del av alla lärare skiter TOTALT i vad vi ungdomar tycker och tänker. När däremot en förälder lägger sig i, ja då fan ska dom fjäska som aldrig förr. Det är så jävla fel! Mina jävla åsikter och snack ska räcka, mina föräldrar ska fan INTE behöva lägga sig i. Jag klarar mig själv, det har jag alltid gjort, det har jag lärt mig att göra efter det jag behövt gå igenom.
"Jessica kommer att komma långt i livet, hon har en väldig bra personlighet (?) att verkligen ta tag i saker som hon tycker är fel". Men för fan, vilken jävla syn på vuxenlivet tror han att jag får när han beter sig såhära jävligt? Klart som fan att jag får fel syn på vuxenlivet. Fan,beté dig som en vuxen människa. Och det är klart som fan att jag tar tag i saker som jag tycker är fel. Oftast gör jag det,och då ger jag inte upp. Det är någonting jag fått höra ett antal gånger. Jag märker ju när saker går fel, jag håller fan inte käften då. För det är klart som FAN att folk tror att dom kan behandla folk hur som helst i fortsättningen då också om man bara håller käften! Det är FEGA JÄVLAR som håller käften. Visst,jag är en jävligt tyst person. Men då det verkligen gäller då är jag inte tyst längre. Är jävligt less på människor.
Nu väntar jag bara på att få se ett visst betyg, en annan lärare som kanske gjort helt åt skogen fel. Får jag inte det betyg som jag förtjänar, då jävlar ger jag nog upp. Då tappar jag orken. För då är det inte mig det är fel på,då är det lärarna! Dom får mig bara att känna mig misslyckad, som att det är jag som gör någonting fel. Det är det FAN inte. Jag är så jävla mycket bättre än dom jävla skithögarna. Dom kan inte krossa mig. Men fan vad jag är less på lärare och deras jävla betendeen.
Och ja, jag tar detta jävligt långt, folk tycker att jag överdriver. MEn då fan får dom tycka det. Jag bryr mig inte vad andra tycker. Har jag orken,kraften och dom där satans lärarna inte lär sig att behandla mig som alla andra elever så tänker jag vända mig till skolverket,rektorn osv. Säg vad ni vill, jag går min egen jävla väg och skiter fullständigt i om ni tycker att jag är löjlig. Vill jag någonting så tar jag tag i det. Det är precis som att ni skulle kämpa för någonting annat som ni tycker är viktigt, och jag tycker är oviktigt. Vissa människor har lätt för att få betygen, men jag har fan märkt att någonting är fel. Och då ska jag inte behandlas så här jävla illa.
Jag är stark,jag klarar mig själv,jag skiter totalt i era jävla åsikter,jag kämpar för fan.
Fatta,att detta är viktigt,fatta att jag kämpar in i det sista för en jävla gångs skull.
Det är fucking 4 månader kvar av 9an, sen ska jag in på gymnasiet, jag tänker inte sumpa detta,men dessa förbannade lärare gör mig sinnessjuk!
aooouch
hur kan man vara så dum..? Tycker fan synd om en viss människa även fast jag ogillar den människa.
Helt otroligt hur lågt man kan sjunka..
Var bara tvungen att skriva det! puss.
Helt otroligt hur lågt man kan sjunka..
Var bara tvungen att skriva det! puss.
Tro på dig själv,aha?
- Tro på dig själv Jessica, du kan..
Ni tror att det är så jävla lätt för mig att tro på mig själv, men det är inte det lättaste. När jag i alla mina jävla år har fått höra hur dålig jag är. När jag aldrig fått höra positiva grejer om mig själv. När jag blivit slagen för att jag är ful, jag undrar.. Varför slår man någon som man tycker är ful,varför orkar man ens lägga ner tid på någon som är så ful då? Vad hade jag kunnat göra åt saken? Lixom,jag är född såhära? Jag kan inte ändra på det. Inte fan skulle jag behövt bli slagen för att jag var så ful? Under alla jäkla åren,fick jag bara skit,skit hela tiden. Jag tror att det är det som påverkat så himla mycket,som gjort att jag har så himla svårt att tro på mig själv. Jag fick aldrig veta vad som var positivt. Till slut tog jag ju till och med förgivet att allting jag gjorde osv. Var negativt!
Jag borde inte skriva ut sånt här i bloggen. Men jag ska inte längre dölja allting i mitt liv. Jag orkar inte bära på allting.
En som är så pass många år äldre, ska inte slå en yngre för en sådan sak. Det är den människa som är omogen. Inte jag!
Ni tror att det är så jävla lätt för mig att tro på mig själv, men det är inte det lättaste. När jag i alla mina jävla år har fått höra hur dålig jag är. När jag aldrig fått höra positiva grejer om mig själv. När jag blivit slagen för att jag är ful, jag undrar.. Varför slår man någon som man tycker är ful,varför orkar man ens lägga ner tid på någon som är så ful då? Vad hade jag kunnat göra åt saken? Lixom,jag är född såhära? Jag kan inte ändra på det. Inte fan skulle jag behövt bli slagen för att jag var så ful? Under alla jäkla åren,fick jag bara skit,skit hela tiden. Jag tror att det är det som påverkat så himla mycket,som gjort att jag har så himla svårt att tro på mig själv. Jag fick aldrig veta vad som var positivt. Till slut tog jag ju till och med förgivet att allting jag gjorde osv. Var negativt!
Jag borde inte skriva ut sånt här i bloggen. Men jag ska inte längre dölja allting i mitt liv. Jag orkar inte bära på allting.
En som är så pass många år äldre, ska inte slå en yngre för en sådan sak. Det är den människa som är omogen. Inte jag!
Komplex.
Läste en tidning på gymmet samtidigt som jag gick.. Stod om tjejer/kvinnor/ja.. what ever, som hade blivit av med sina komplex över sina kroppar och vad dom är nöjda med sig själv.
Det fick mig att tänka till hur jag skulle kunna bli av med mina komplex,(eller ja vad man nu ska säga) och vad jag är nöjd med. Och jag kan säga såhär, skulle det finnas någonting jag var nöjd med i mitt utsendee/kropp så skulle jag vara ärlig och säga det. Men det finns ingenting jag är riktigt nöjd över.
Men mitt självförtroende höjs otroligt mycket då min underbara pojkvän säger att jag är söt/snygg/sexig,ja,allt vad det nu kan vara.. Då känner jag mig som mest nöjd med mig själv,även fast jag vet att jag inte är så himla snygg eller något,så får han mig iallafall att kännas som det. Jag är så otroligt tacksam över att jag har min underbara pojkvän. Jag vet ärligt inte vad jag skulle vara utan honom.
Komplexen kommer nog aldrig att försvinna. Och ärligt,har jag cash då jag är äldre så kommer jag förhoppningsvis att operera mig om jag samlar modet. Även fast jag har haft liiite fördomar.
Jag vet alla mina "fel" med mitt utsendee,jag vet det. Och ni behöver inte påminna mig. Jag kan inte råför hur jag ser ut,det är såhär jag blev. Det är väl bara att vara nöjd med det.
Det fick mig att tänka till hur jag skulle kunna bli av med mina komplex,(eller ja vad man nu ska säga) och vad jag är nöjd med. Och jag kan säga såhär, skulle det finnas någonting jag var nöjd med i mitt utsendee/kropp så skulle jag vara ärlig och säga det. Men det finns ingenting jag är riktigt nöjd över.
Men mitt självförtroende höjs otroligt mycket då min underbara pojkvän säger att jag är söt/snygg/sexig,ja,allt vad det nu kan vara.. Då känner jag mig som mest nöjd med mig själv,även fast jag vet att jag inte är så himla snygg eller något,så får han mig iallafall att kännas som det. Jag är så otroligt tacksam över att jag har min underbara pojkvän. Jag vet ärligt inte vad jag skulle vara utan honom.
Komplexen kommer nog aldrig att försvinna. Och ärligt,har jag cash då jag är äldre så kommer jag förhoppningsvis att operera mig om jag samlar modet. Även fast jag har haft liiite fördomar.
Jag vet alla mina "fel" med mitt utsendee,jag vet det. Och ni behöver inte påminna mig. Jag kan inte råför hur jag ser ut,det är såhär jag blev. Det är väl bara att vara nöjd med det.
Skola!
Jag har som sagt valt till gymnasiet, jag tänkte att det skulle kännas skönare att bara ha det gjort. Jag försöker hela tiden att tänka att det blir bra som det blir. För jag tror faktiskt att det kan bli det. Bara jag vågar lita på att det kommer att bli bra. Men samtidigt så är jag orolig. Vill jag verkligen det här? Tänk om jag ångrar mig,Det kanske blir bättre med andra handsvalet,men dock så är det första jag verkligen tycker är kul och som jag tror skulle bli perfekt. Jag undrar ärligt hur det kommer att sluta!
Jag önskar att jag insett mycket,mycket tidigare att skolan faktiskt är viktigare. Jag borde ha fattat vad min familj,mina släktingar osv. Sagt! För det är nu jag har insett,detta är min chans att ta mig in på gymnasiet. Jag har mina betyg som jag måste fixa för att kunna ta mig in. Jag har typ 4 månader på mig. Jag känner stress,press.. Allting lixom.
Jag började lågstadiet på Östra Ersboda skolan. Där var det inte skola. Där var det långt ifrån skola. Östra Ersboda Skolan är helst ingenitng jag vill minnas. Det är där jag har ett av de minnen som har förstört mig så mycket. Hur jag blev tvingad..
Livet har inte varit lätt,livet har varit jävligt tufft många gånger. Men jag har tagit mig hit,och jag ska kämpa. För jag kan få en bättre framtid än dåtid. Och det är värt att kämpa för. Kämpa ska man aldrig någonsin sluta göra. Allting kan allid bli bättre. Man måste bara våga lita på allting kan bli bra. Och man måste alltid ha viljan. Viljan att må bra, inte deppa ihop för varenda minsta grej.
Jag önskar att jag insett mycket,mycket tidigare att skolan faktiskt är viktigare. Jag borde ha fattat vad min familj,mina släktingar osv. Sagt! För det är nu jag har insett,detta är min chans att ta mig in på gymnasiet. Jag har mina betyg som jag måste fixa för att kunna ta mig in. Jag har typ 4 månader på mig. Jag känner stress,press.. Allting lixom.
Jag började lågstadiet på Östra Ersboda skolan. Där var det inte skola. Där var det långt ifrån skola. Östra Ersboda Skolan är helst ingenitng jag vill minnas. Det är där jag har ett av de minnen som har förstört mig så mycket. Hur jag blev tvingad..
Aja,själva undervisningen. Shiet,det var aldrig någonting sådant där! På våra lektioner,då var det bråk, det var bänkar och stolar som kastades runt i klassrummet. Och ja,jag är 100% ärlig. Dom KASTADE bänkar och stolar. Matteböcker och annat revs sönder av eleverna i klassen. Vet ni vad lärarna gjorde? Dom stod och tittade på. Dom bara stod där,gjorde ingenting. Ibland tog dom in fler lärare som bara stod där och glodde. Ibland hotade dom med rektor. Ibland blev det till och med rektorbesök! Jag minns inte att vi någonsin hade en riktig lektion.
I mellanstadiet gick jag på Minervaskolan. Det var svårt, skolan var svårt,jobbig. Jätte jobbig. Jag hade special undervisning i Matte,Svenska och Engelska skulle jag egentligen ha,men det gick sakta.. Jag hann aldrig få det! Men vissa i klassen satsade hårt i skolan,och jag tror att det fick mig att inse lite. Jag minns att jag började bli besviken eftersom jag fick så dåliga resultat medans alla andra fick så bra. Jag sprang från lektionerna, blev sur på mig själv,låste in mig på toa,var deprimerad.. Efter ett tag började jag totalskita i skolan igen.
Jag började på TC. I början så pluggade jag inte alls, jag fick IG på proven. Jag insåg att ifall jag fick IG så behövde jag göra om dom. I 8an så började jag plugga lite granna. Men behövde oftast kämpa otroligt mycket för att orka med lektionerna. Nu i 9an,nu förstår jag.. Jag önskar så himla mycket att jag insett tidigare,att jag hade kämpat mer för betygen. För nu är jag här,sista terminen i 9an. Och inser faktiskt att jag ska in på Gymnasiet med mina betyg.
Jag blir oftast besviken på mig själv när jag inte klarar av proven,när det inte går som det ska, osv. Men jag försöker ha i baktanke att jag inte är sämst. Som jag oftast tycker att jag är.
Min mammas två kusiner, (som fortfarande är ungdomliga) en går gymnasiet fortfarande, och en har gått ut för ett tag sedan. Dom har inte heller haft det lätt i skolan, jag försöker tänka på det. Eftersom jag alltid haft som mål att göra mina släktingar stolta över mig. Jag behöver inte ha MVG i alla ämnen. Det räcker med att jag gör mitt bästa.
Iallafall,dom har haft minst ett grundämne som dom inte har haft G i. En av dom, har gått om 2 år. När jag tänker på det så känner jag mig hyfsat bra. Jag har inte behövt gå om ett enda år.
Även fast min pappa trott att jag skulle behöva det (Jätte snäll pappa jag har,jag vet.. Men han är väl bara ärlig..
I mellanstadiet gick jag på Minervaskolan. Det var svårt, skolan var svårt,jobbig. Jätte jobbig. Jag hade special undervisning i Matte,Svenska och Engelska skulle jag egentligen ha,men det gick sakta.. Jag hann aldrig få det! Men vissa i klassen satsade hårt i skolan,och jag tror att det fick mig att inse lite. Jag minns att jag började bli besviken eftersom jag fick så dåliga resultat medans alla andra fick så bra. Jag sprang från lektionerna, blev sur på mig själv,låste in mig på toa,var deprimerad.. Efter ett tag började jag totalskita i skolan igen.
Jag började på TC. I början så pluggade jag inte alls, jag fick IG på proven. Jag insåg att ifall jag fick IG så behövde jag göra om dom. I 8an så började jag plugga lite granna. Men behövde oftast kämpa otroligt mycket för att orka med lektionerna. Nu i 9an,nu förstår jag.. Jag önskar så himla mycket att jag insett tidigare,att jag hade kämpat mer för betygen. För nu är jag här,sista terminen i 9an. Och inser faktiskt att jag ska in på Gymnasiet med mina betyg.
Jag blir oftast besviken på mig själv när jag inte klarar av proven,när det inte går som det ska, osv. Men jag försöker ha i baktanke att jag inte är sämst. Som jag oftast tycker att jag är.
Min mammas två kusiner, (som fortfarande är ungdomliga) en går gymnasiet fortfarande, och en har gått ut för ett tag sedan. Dom har inte heller haft det lätt i skolan, jag försöker tänka på det. Eftersom jag alltid haft som mål att göra mina släktingar stolta över mig. Jag behöver inte ha MVG i alla ämnen. Det räcker med att jag gör mitt bästa.
Iallafall,dom har haft minst ett grundämne som dom inte har haft G i. En av dom, har gått om 2 år. När jag tänker på det så känner jag mig hyfsat bra. Jag har inte behövt gå om ett enda år.
Även fast min pappa trott att jag skulle behöva det (Jätte snäll pappa jag har,jag vet.. Men han är väl bara ärlig..
Mina släktingar/familj säger alltid åt mig att kämpa,det är ju det jag försöker att göra. Men det är iallafall bra att jag inser det nu,än att jag inser om några år.
Livet har inte varit lätt,livet har varit jävligt tufft många gånger. Men jag har tagit mig hit,och jag ska kämpa. För jag kan få en bättre framtid än dåtid. Och det är värt att kämpa för. Kämpa ska man aldrig någonsin sluta göra. Allting kan allid bli bättre. Man måste bara våga lita på allting kan bli bra. Och man måste alltid ha viljan. Viljan att må bra, inte deppa ihop för varenda minsta grej.
käften du
Nu ska du fan hålla din käft, för inga jävla ord du säger är sant.
väx upp för fan,
du får snart skiten, och då ska jag skratta!
Jag tror att det bara är ren skitsnack!
En sak förstår jag inte varför vissa killar så gärna verkar vilja ha en trekant när dom är tillsammans med någon? Är det verkligen så att dem vill det,eller är det bara snack? Ärligt,så tror jag att det bara är snack. Eftersom killar vill försöka vara så tuffa,och allt vad det är (Något jag HATAR) Jag gillar när killar, (och andra människor) kan stå för vad dom tycker osv.
Lixom vafan,är ni inte lyckliga med tjejen ni är tillsammans med? Duger inte sexet så att ni vill ha in en till med eller? Lixom jag skulle ALDRIG vilja att en till skulle vara med när jag och simon har sex. (okej,jag går rak på sak.) Oavsett om det var tjej eller kille.
Lixom vafan,är ni inte lyckliga med tjejen ni är tillsammans med? Duger inte sexet så att ni vill ha in en till med eller? Lixom jag skulle ALDRIG vilja att en till skulle vara med när jag och simon har sex. (okej,jag går rak på sak.) Oavsett om det var tjej eller kille.
Lixom,jag tycker att sex ska vara någonting mellan 2 människor. Mellan två,som det existerar kärlek mellan.
Sex har man med någon man älskar,varför ska man då ha en till med i sitt sexande?
Ni kanske tycker jag är helt dum i huvudet,vad vet jag? Men jag kom bara och tänka på det här.
Trekant skulle jag nog vilja förknippa med otrohet. Faktiskt. Inte fan tror jag att alla tjejer blir så himla glada när de hör sina pojkvänner säga att dem så gärna skulle vilja ha trekant?
Ni kanske tycker jag är helt dum i huvudet,vad vet jag? Men jag kom bara och tänka på det här.
Trekant skulle jag nog vilja förknippa med otrohet. Faktiskt. Inte fan tror jag att alla tjejer blir så himla glada när de hör sina pojkvänner säga att dem så gärna skulle vilja ha trekant?
Jag tror inte riktigt att dom som vill ha trekant nöjer sig med det dom har,något är ju fel. Tycker jag.
Bråk med lärare,suck.
Inte min bästa dag idag om man säger så. Haft bråk med lärare, och behövt använda mitt jävulska humör som jag kan få.. Men folk ska inte tro att dom kan behandla mig hur som helst.
Lite komiskt att läraren höll på börja gråta. Stackarn... NAE tycker inte synd om den människa!
Blir rektor och mentor snack på måndag,och kanske skolverket. Får väl förbereda mig på att dagen kommer att bli skit. Men jag är inte nöjd, förrän jag har gjort det jag ska typ. Jag ger mig inte,han kommer få skit,och då menar jag det!!!!!!!
Lite komiskt att läraren höll på börja gråta. Stackarn... NAE tycker inte synd om den människa!
Blir rektor och mentor snack på måndag,och kanske skolverket. Får väl förbereda mig på att dagen kommer att bli skit. Men jag är inte nöjd, förrän jag har gjort det jag ska typ. Jag ger mig inte,han kommer få skit,och då menar jag det!!!!!!!
Denna bild är till vissa lärare!!
Mina tankar just nu..
Tänk om jag börjar dricka massa när jag blir vuxen,tänk om jag blir alkolist..
panik.
sexuellt!
Eftersom vi hade 2 timmars tema "dag" idag om sexuella trakasserier och sånt dära. Så blev det ju en himla massa diskution (?) om en massa. Och någonting jag stör mig på är att vissa killar verkar ha helt uppfattning om dagens läge eller vad man ska säga. Kanske borde säga den riktiga världen isället? Dagens ungdomar (okej,känns fel att säga dagens ungdomar,eftersom jag själv är ungdom men ändå..) Verkar tro att killar har 30 slak, tjejer har stora jävla bröst, stor fin röv, är smala och "perfekta",att killar har värsta magrutorna, osvosv.
Ärligt, jag tror att det blivit för mycket porr för vissa!
Enligt min uppfattning,verkar det som killar "skämms" över sitt kön. Och det tycker jag verkligen inte att man ska göra,jag tycker inte att någon borde skämmas över sin kropp! Man är född som man är född,och är som man är. Man kan inte riktigt råför hur man ser ut. Ingen verkar heller vara nöjd med någonting! Alltid är det någonting som man tycker är fel med en själv. Oftast. Varför inte bara vara nöjd? Varför inte nöja sig med det man har?
Nu sitter jag bara och babblar. Hejs!
Ärligt, jag tror att det blivit för mycket porr för vissa!
Enligt min uppfattning,verkar det som killar "skämms" över sitt kön. Och det tycker jag verkligen inte att man ska göra,jag tycker inte att någon borde skämmas över sin kropp! Man är född som man är född,och är som man är. Man kan inte riktigt råför hur man ser ut. Ingen verkar heller vara nöjd med någonting! Alltid är det någonting som man tycker är fel med en själv. Oftast. Varför inte bara vara nöjd? Varför inte nöja sig med det man har?
Nu sitter jag bara och babblar. Hejs!
Jessica talar.
Jag måste bara skriva av mig,om det dära som snurrar i mina tankar var jag än går. Känns det som. För det första vill jag säga att jag har inga problem med att snacka om det, jag kan svara på frågor om folk undrar osv, det är något jag behöver prata om. Pappa är den jag brukar prata om det. För pappa är den första, och ende som verkligen berättade sanningen för mig. Jag kände stort svek över min familj. Jag tyckte att dom ljugit för mig. Att dom undanhållit en stor bit.
Så ja,vad snackar jag om? Branden.
Jag kanske tjatar, folk kanske får höra detta och tycker det bara är jobbigt med mitt tjat. För det första. Läs inte vidare isåfall! Men nu tänker jag ta detta från första början. Jag orkar inte tänka på det var jag än befinner mig,jag behöver skriva, osv.
Jag minns det, mamma och F var på bröllop i Örträsk. Bröllopet var på bygdegården där,eller vad man nu kallar stället. Kanske använde helt fel ord. Men what ever, dom skulle iallafall sova i vår stuga. vår förra. Men ca en timme innan dom ska dit och sova, (tror att det var en timma innan). Så märker min gudmor/fadder en himla massa rök, röken kommer från det hållet där våran stuga är/var. Dom far dit, och som sagt så står den stora "byggnaden" och brinner. Ända ner till grunden brann det. Bara skorstenen kvar. Minns inte om brandkåren/männen lät det brinna ner till grunden eller hur det nu var.
Anledningen till branden, var påtändning. Människan som tände på satt i buskarna och skrattade. Låt oss kalla honom för G. G satt/låg där i buskarna kollade mot huset,och skrattade. Mamma var tvungen att se honom ligga där och skratta över något som lämnat så jävla mycket sår och minnen. Självklart så var det inte så svårt för polisen att få fast honom. Så fängelse blev det såklart,dock dog han i fängelset.
Jag gick på lågstadiet. Jag minns att en dag på Fritids så låg tidningen uppe, då var det ett kort på våran brinnande stuga. (Notera att här visste jag inte att det var någon jag kände som tände på). Det var iallafall då jag såg detta kort, och denna artikel. Som det verkligen brast för mig,för första gången. Jag började känna oro,jag började misstänka allt och alla. Det jag trodde, var att det bara var någon som haft "tråkigt" och farit och tänt på. Men så var det inte.
Från början fattade jag ingenting. Jag kunde inte fatta att det var sant, jag förstod inte att detta hade hänt. Att det var på riktigt. Mamma och mormor, betedde sig som om någon hade dött. Jag fattade ingenting,men jag klarade inte av att se alla såhär ledsna. Tro mig,nu förstår jag! Dom kollade på bilder,bytte bilder, osv. Jag började bli ledsen. Mina första tankar var lixom, på allting som hade brunnit,allt som hade förstörts, alla grejer. Mitt nya dockhus som jag hade fått,"vävstolen", då jag och mamma alltid gömde oss i hörn och grejer,för vi var rädd för åskan,då jag alltid kröp under bordet när det var saker som lät. Tro mig,jag var livrädd för ljud! Vinden,med tusentals grejer. Alla grejer från mamma var liten,då min morbror var liten,kanske till och med från mormor då hon var liten. Allting,fattar ni.. Allting.. Plötsligt så var bara allt borta.
Mormor och morfar "byggde" upp ett nytt hus, på samma ställe. Men ett mindre,ett fräshare. Men minnena återstår. Jag tycker att det är otroligt jobbigt, det är lixom inte det där huset som ska stå där.. Men jag tycker att det var så starkt av mormor och morfar att bygga upp ett nytt. Well,vi har världens bästa tomt, belive me!
Att fara dit nu,är jobbigt. Ibland när jag hör att vi ska dit,så får jag bilder från det gamla huset, och lixom tror att det är dit jag ska. Men sedan så kommer jag på,det finns inte längre kvar.
När jag hör om bränder/ser hus som brunnit idag. Så väcker det minnen,men jag kan hantera det. Men jag tycker så enormt synd om dem som förlorade så mycket. Det är inte lätt att få hela sitt hem förstört, att allting försvinner. Det är så sjukt,så synd..
Det som jag skrev där uppe att jag var besviken på min familj,att jag tyckte att dom hade ljugit för mig,var för att dom aldrig berättat vem det egentligen var som hade orsakat detta. Visst,det kanske inte var det viktigaste,men det kom verkligen som en chock för mig,att en människa kan göra såhär mot en som borde stå en så nära. Något jag också funderar på är vars jag höll hus när detta skedde,bodde jag hos pappa,bodde jag hos mormor och morfar? Jag minns inte ifall jag fick något samtal. Isåfall tror jag att jag också skulle minnas var jag befann mig. Men en lättnad för mig är iallafall, att inte G var senare med att tända på. Då kanske inte mamma och min låtsas pappa levt idag.
hur tänker man när man gör något sådant här?
Så ja,vad snackar jag om? Branden.
Jag kanske tjatar, folk kanske får höra detta och tycker det bara är jobbigt med mitt tjat. För det första. Läs inte vidare isåfall! Men nu tänker jag ta detta från första början. Jag orkar inte tänka på det var jag än befinner mig,jag behöver skriva, osv.
Jag minns det, mamma och F var på bröllop i Örträsk. Bröllopet var på bygdegården där,eller vad man nu kallar stället. Kanske använde helt fel ord. Men what ever, dom skulle iallafall sova i vår stuga. vår förra. Men ca en timme innan dom ska dit och sova, (tror att det var en timma innan). Så märker min gudmor/fadder en himla massa rök, röken kommer från det hållet där våran stuga är/var. Dom far dit, och som sagt så står den stora "byggnaden" och brinner. Ända ner till grunden brann det. Bara skorstenen kvar. Minns inte om brandkåren/männen lät det brinna ner till grunden eller hur det nu var.
Anledningen till branden, var påtändning. Människan som tände på satt i buskarna och skrattade. Låt oss kalla honom för G. G satt/låg där i buskarna kollade mot huset,och skrattade. Mamma var tvungen att se honom ligga där och skratta över något som lämnat så jävla mycket sår och minnen. Självklart så var det inte så svårt för polisen att få fast honom. Så fängelse blev det såklart,dock dog han i fängelset.
Jag gick på lågstadiet. Jag minns att en dag på Fritids så låg tidningen uppe, då var det ett kort på våran brinnande stuga. (Notera att här visste jag inte att det var någon jag kände som tände på). Det var iallafall då jag såg detta kort, och denna artikel. Som det verkligen brast för mig,för första gången. Jag började känna oro,jag började misstänka allt och alla. Det jag trodde, var att det bara var någon som haft "tråkigt" och farit och tänt på. Men så var det inte.
Från början fattade jag ingenting. Jag kunde inte fatta att det var sant, jag förstod inte att detta hade hänt. Att det var på riktigt. Mamma och mormor, betedde sig som om någon hade dött. Jag fattade ingenting,men jag klarade inte av att se alla såhär ledsna. Tro mig,nu förstår jag! Dom kollade på bilder,bytte bilder, osv. Jag började bli ledsen. Mina första tankar var lixom, på allting som hade brunnit,allt som hade förstörts, alla grejer. Mitt nya dockhus som jag hade fått,"vävstolen", då jag och mamma alltid gömde oss i hörn och grejer,för vi var rädd för åskan,då jag alltid kröp under bordet när det var saker som lät. Tro mig,jag var livrädd för ljud! Vinden,med tusentals grejer. Alla grejer från mamma var liten,då min morbror var liten,kanske till och med från mormor då hon var liten. Allting,fattar ni.. Allting.. Plötsligt så var bara allt borta.
Mormor och morfar "byggde" upp ett nytt hus, på samma ställe. Men ett mindre,ett fräshare. Men minnena återstår. Jag tycker att det är otroligt jobbigt, det är lixom inte det där huset som ska stå där.. Men jag tycker att det var så starkt av mormor och morfar att bygga upp ett nytt. Well,vi har världens bästa tomt, belive me!
Att fara dit nu,är jobbigt. Ibland när jag hör att vi ska dit,så får jag bilder från det gamla huset, och lixom tror att det är dit jag ska. Men sedan så kommer jag på,det finns inte längre kvar.
När jag hör om bränder/ser hus som brunnit idag. Så väcker det minnen,men jag kan hantera det. Men jag tycker så enormt synd om dem som förlorade så mycket. Det är inte lätt att få hela sitt hem förstört, att allting försvinner. Det är så sjukt,så synd..
Det som jag skrev där uppe att jag var besviken på min familj,att jag tyckte att dom hade ljugit för mig,var för att dom aldrig berättat vem det egentligen var som hade orsakat detta. Visst,det kanske inte var det viktigaste,men det kom verkligen som en chock för mig,att en människa kan göra såhär mot en som borde stå en så nära. Något jag också funderar på är vars jag höll hus när detta skedde,bodde jag hos pappa,bodde jag hos mormor och morfar? Jag minns inte ifall jag fick något samtal. Isåfall tror jag att jag också skulle minnas var jag befann mig. Men en lättnad för mig är iallafall, att inte G var senare med att tända på. Då kanske inte mamma och min låtsas pappa levt idag.
hur tänker man när man gör något sådant här?
