Jag måste bara skriva av mig,om det dära som snurrar i mina tankar var jag än går. Känns det som. För det första vill jag säga att jag har inga problem med att snacka om det, jag kan svara på frågor om folk undrar osv, det är något jag behöver prata om. Pappa är den jag brukar prata om det. För pappa är den första, och ende som verkligen berättade sanningen för mig. Jag kände stort svek över min familj. Jag tyckte att dom ljugit för mig. Att dom undanhållit en stor bit. 

Så ja,vad snackar jag om? Branden.
Jag kanske tjatar, folk kanske får höra detta och tycker det bara är jobbigt med mitt tjat. För det första. Läs inte vidare isåfall! Men nu tänker jag ta detta från första början. Jag orkar inte tänka på det var jag än befinner mig,jag behöver skriva, osv. 

Jag minns det, mamma och F var på bröllop i Örträsk. Bröllopet var på bygdegården där,eller vad man nu kallar stället. Kanske använde helt fel ord. Men what ever, dom skulle iallafall sova i vår stuga. vår förra. Men ca en timme innan dom ska dit och sova, (tror att det var en timma innan). Så märker min gudmor/fadder en himla massa rök, röken kommer från det hållet där våran stuga är/var. Dom far dit, och som sagt så står den stora "byggnaden" och brinner. Ända ner till grunden brann det. Bara skorstenen kvar. Minns inte om brandkåren/männen lät det brinna ner till grunden eller hur det nu var. 

Anledningen till branden, var påtändning. Människan som tände på satt i buskarna och skrattade. Låt oss kalla honom för G. G satt/låg där i buskarna kollade mot huset,och skrattade. Mamma var tvungen att se honom ligga där och skratta över något som lämnat så jävla mycket sår och minnen. Självklart så var det inte så svårt för polisen att få fast honom. Så fängelse blev det såklart,dock dog han i fängelset.

Jag gick på lågstadiet. Jag minns att en dag på Fritids så låg tidningen uppe, då var det ett kort på våran brinnande stuga. (Notera att här visste jag inte att det var någon jag kände som tände på). Det var iallafall då jag såg detta kort, och denna artikel. Som det verkligen brast för mig,för första gången. Jag började känna oro,jag började misstänka allt och alla. Det jag trodde, var att det bara var någon som haft "tråkigt" och farit och tänt på. Men så var det inte.

Från början fattade jag ingenting. Jag kunde inte fatta att det var sant, jag förstod inte att detta hade hänt. Att det var på riktigt. Mamma och mormor, betedde sig som om någon hade dött. Jag fattade ingenting,men jag klarade inte av att se alla såhär ledsna. Tro mig,nu förstår jag! Dom kollade på bilder,bytte bilder, osv. Jag började bli ledsen. Mina första tankar var lixom, på allting som hade brunnit,allt som hade förstörts, alla grejer. Mitt nya dockhus som jag hade fått,"vävstolen", då jag och mamma alltid gömde oss i hörn och grejer,för vi var rädd för åskan,då jag alltid kröp under bordet när det var saker som lät. Tro mig,jag var livrädd för ljud! Vinden,med tusentals grejer. Alla grejer från mamma var liten,då min morbror var liten,kanske till och med från mormor då hon var liten. Allting,fattar ni.. Allting.. Plötsligt så var bara allt borta. 

Mormor och morfar "byggde" upp ett nytt hus, på samma ställe. Men ett mindre,ett fräshare. Men minnena återstår. Jag tycker att det är otroligt jobbigt, det är lixom inte det där huset som ska stå där.. Men jag tycker att det var så starkt av mormor och morfar att bygga upp ett nytt. Well,vi har världens bästa tomt, belive me! 
Att fara dit nu,är jobbigt. Ibland när jag hör att vi ska dit,så får  jag bilder  från det gamla huset, och lixom tror att det är dit jag ska. Men sedan så kommer jag på,det finns inte längre kvar.