Skola!

Jag har som sagt valt till gymnasiet, jag tänkte att det skulle kännas skönare att bara ha det gjort. Jag försöker hela tiden att tänka att det blir bra som det blir. För jag tror faktiskt att det kan bli det. Bara jag vågar lita på att det kommer att bli bra. Men samtidigt så är jag orolig. Vill jag verkligen det här? Tänk om jag ångrar mig,Det kanske blir bättre med andra handsvalet,men dock så är det första jag verkligen tycker är kul och som jag tror skulle bli perfekt. Jag undrar ärligt hur det kommer att sluta! 

Jag önskar att jag insett mycket,mycket tidigare att skolan faktiskt är viktigare. Jag borde ha fattat vad min familj,mina släktingar osv. Sagt! För det är nu jag har insett,detta är min chans att ta mig in på gymnasiet. Jag har mina betyg som jag måste fixa för att kunna ta mig in. Jag har typ 4 månader på mig. Jag känner stress,press.. Allting lixom.

Jag började lågstadiet på Östra Ersboda skolan. Där var det inte skola. Där var det långt ifrån skola. Östra Ersboda Skolan är helst ingenitng jag vill minnas. Det är där jag har ett av de minnen som har förstört mig så mycket. Hur jag blev tvingad..
Aja,själva undervisningen. Shiet,det var aldrig någonting sådant där! På våra lektioner,då var det bråk, det var bänkar och stolar som kastades runt i klassrummet. Och ja,jag är 100% ärlig. Dom KASTADE bänkar och stolar. Matteböcker och annat revs sönder av eleverna i klassen. Vet ni vad lärarna gjorde? Dom stod och tittade på. Dom bara stod där,gjorde ingenting. Ibland tog dom in fler lärare som bara stod där och glodde. Ibland hotade dom med rektor. Ibland blev det till och med rektorbesök! Jag minns inte att vi någonsin hade en riktig lektion. 

I mellanstadiet gick jag på Minervaskolan. Det var svårt, skolan var svårt,jobbig. Jätte jobbig. Jag hade special undervisning i Matte,Svenska och Engelska skulle jag egentligen ha,men det gick sakta.. Jag hann aldrig få det! Men vissa i klassen satsade hårt i skolan,och jag tror att det fick mig att inse lite. Jag minns att jag började bli besviken eftersom jag fick så dåliga resultat medans alla andra fick så bra. Jag sprang från lektionerna, blev sur på mig själv,låste in mig på toa,var deprimerad.. Efter ett tag började jag totalskita i skolan igen.

Jag började på TC. I början så pluggade jag inte alls, jag fick IG på proven. Jag insåg att ifall jag fick IG så behövde jag göra om dom. I 8an så började jag plugga lite granna. Men behövde oftast kämpa otroligt mycket för att orka med lektionerna. Nu i 9an,nu förstår jag.. Jag önskar så himla mycket att jag insett tidigare,att jag hade kämpat mer för betygen. För nu är jag här,sista terminen i 9an. Och inser faktiskt att jag ska in på Gymnasiet med mina betyg. 

Jag blir oftast besviken på mig själv när jag inte klarar av proven,när det inte går som det ska, osv. Men jag försöker ha i baktanke att jag inte är sämst. Som jag oftast tycker att jag är. 
Min mammas två kusiner, (som fortfarande är ungdomliga) en går gymnasiet fortfarande, och en har gått ut för ett tag sedan. Dom har inte heller haft det lätt i skolan, jag försöker tänka på det. Eftersom jag alltid haft som mål att göra mina släktingar stolta över mig. Jag behöver inte ha MVG i alla ämnen. Det räcker med att jag gör mitt bästa.
Iallafall,dom har haft minst ett grundämne som dom inte har haft G i. En av dom, har gått om 2 år. När jag tänker på det så känner jag mig hyfsat bra. Jag har inte behövt gå om ett enda år. 
Även fast min pappa trott att jag skulle behöva det (Jätte snäll pappa jag har,jag vet.. Men han är väl bara ärlig..
Mina släktingar/familj säger alltid åt mig att kämpa,det är ju det jag försöker att göra. Men det är iallafall bra att jag inser det nu,än att jag inser om några år.

Livet har inte varit lätt,livet har varit jävligt tufft många gånger. Men jag har tagit mig hit,och jag ska kämpa. För jag kan få en bättre framtid än dåtid. Och det är värt att kämpa för. Kämpa ska man aldrig någonsin sluta göra. Allting kan allid bli bättre. Man måste bara våga lita på allting kan bli bra. Och man måste alltid ha viljan. Viljan att må bra, inte deppa ihop för varenda minsta grej.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0