Försöker vänja mig vid tanken att jag inte längre kommer ha pojken vid min sida.

Försöker vänja mig vid att det inte kommer vara han som jag delar mitt liv med.
Det är inte som jag önskat,skulle jag bestämma skulle det vara jag och han föralltid.

Det var så det skulle vara. Men så som det inte blev.

Jag måste klara mig ensam. Jag måste klara mig utan pojken jag älskar mest. Jag måste leva utan honom. Det kommer inte bli lätt. Jag kommer måsta kämpa som in i helvetet. Jag måste finna lyckan någon annan stans. En sak är säker,jag kommer aldrig ha ett förhållande med någon annan. Han var den ända jag litade på.

Jag är rädd för förhållande. Men denna pojke fick mig att våga. Han fick mig trygg,han visade mig att kärlek fanns. Han lärde mig att jag vågar om jag bara vill. Men nu vågar jag inte längre,ingenting vågar jag. 
Jag har ingen lust med någonting längre. Snälla,kan tiden stanna? Eller något.. Jag vill slippa all press,jag vill slippa tjatet från föräldrarna. Vill slippa skolan och all press därifrån. Jag orkar inte,vad är det ni inte fattar? 
Jag vill åka härifrån,ge mig en utlandsresa. Där jag kan slappna av.. 
Fan. Nu börjar jag bara tänka på hur underbart det skulle vara om han och jag var utomlans. Bara vi.
Men det kommer aldrig att ske,inte när det blivit såhär..