arg.

Seriöst,mamma..
Jag blir så jävla sur på dig.
Du tror att detta är enkelt för mig,
du tror att det är bara idag som jag kommer vara så här jävla ledsen.
Jag kommer vara det så länge jag inte har Simon.
En sak har du iallafall fattat,att det finns INGEN som simon.
Du säger att du vet hur det är,du har ju själv varit ung.
MEN DU VET FÖR FAN INTE HUR DET ÄR.
För det är SKILLNAD mellan våra liv.
Jag är inte som du var,
Jag VET hur du var.
Jag är inte sån,långt ifrån.
Det du gjort,är bara skumt! Det är en himla massa frågetecken.
Skulle du bara förstå detta..
Jag VET att jag och Simon skulle kunnat "gå långt". Vi skulle kunnat klara så många mer dagar,veckor,månader, tillsammans om vi verkligen hade kämpat! 
Jag orkar inte orden du säger mamma,fattar du inte hur jag känner mig?
Nä,nu måste jag fortsätta plugga innan du kommer hit igen......
Jag måste verkligen radera alla bilder.. Jag måste radera ut allting.
Har raderat hans nummer,har snart raderat konversationen. Då är nummret borta totalt!
Jag vill radera bilderna,men det kommer bli smärtsamt.. Otroligt smärtsamt..
Men det är smärtsamt att ha dom oxå.. Att råka se dom,och känna tårarna spruta..

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0