Om någon läser detta,så ni får tycka vad ni vill. Tyck att jag är fjantig, tyck vad fan som helst.

Jag följer inte med till Örträsk i helgen,jag känner inte att jag har orken. Visst,jag har tänkt ett tag att jag ska gå till farmors grav. Men nu blir det att skjuta upp på det. Förra gången jag var i Örträsk,på släktträff då vi gick en promenad runt byn,så visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Jag fick panik,så himla mycket panik. Jag fick hålla mig från tårarna och ville bara krama om alla. Vad var det som egentligen hände? Jo,ett hus som brunnit för ett ganska bra tag sedan, allting låg kvar på tomten. Polisbanden var kvar (avspärrningen). Ingen hade röjt upp. Jag undrar om det ens är det nu? Alla tyckte det var hemskt. Jag tror inte jag var ensam om att påminnas om våran stuga. Men våran brann inte utav "misstag". Inte nog med det,så var väl en liten del av "knarkhuset"s avspärrning också kvar. Jordhögar/påsar låg kvar på gården. Odla Mariujana är inte det smartaste i den byn, men det är så himla synd.. Att huset skulle förstöras så jävulskt. Att Urbans föredetta hus skulle användas till detta. Urban var en nära vän till familjen. Tyvärr begick han självmord. Hans föreldrar bor kvar i byn,och måste leva med att se detta så fort dom ska till affären t.e.x Jag tycker så oerhört synd om dom. Men självklart togs dom som gjorde detta av polisen. Allting bara faller ihop. Men jag ska samla mig kraften,för jag vet att jag kan,jag vet att jag orkar! Jag vill dit,bara jag har orken.

Vårat hus/stuga brann ju som sagt ner,jag har skrivit detta förr. Men alla minnen dyker upp. Mina första år spenderades där b.l.a Jag minns att jag alltid kröp ner i en "frysbox" (eller va de nu heter) i köket. Rosa var den,har kort på det.. Minns när jag och morfar byggde en altan,jag samlade mask. Jag och Morfar kan skratta åt det än idag. Minns alla rummen,minns när jag och mamma alltid sprang och gömde oss när det åskade. Jag var så otroligt rädd, och alltid sprang vi till rum där det inte fanns några fönster,men jag skrek hela tiden att jag ville ut till bilen och "skydda mig". Minns att pappa köpte ett nytt dockhus till mig, som jag så gärna ville ha. Minns källaren,där jag skulle förvara monster,om jag minns rätt. Eftersom jag hade läst en bok om en flicka som hade ett monster i källaren. Inga fler monster för mig,tror jag den heter. Jag föreställde mig alltid att källaren,var den som vi hade i stugan. Jag minns vinden,där det fanns så många grejer.. Alla minnen,"allas" barndomar,allting lixom.. Minns vävstolen som jag var så fashinerad av. Det var så himla mycket som bara försvann. Jag undrar än idag,varför? Hur kan en människa vara så "grym" så elak? 
Vi har dock byggt upp en ny stuga,mordernare givetvis. Vilket är härligt. Men ingenting kan erskätta den förra. Jag pratar som om det är någon som har dött,det kunde ha varit så. Men som tur är,är det inte så. Men jag kan inte beskriva med ord hur mycket jag saknar det. Det är bara så jävla sjukt. 

En bild på mig då jag står utanför gammstugan, midsommar!