men jag vet inte vars jag ska skriva.

en människa har lärt mig att jag måste ut med det.

jag har lovat människan att prata med den.

men jag vet inte om den människa vill prata med mig mer.

jag är less på allting som har med livet att göra.

jag är less på att vissa killar absolut inte är rädda om sina tjejer.

jag är less på kärleken,är less på att jag är så enormt jävla svag.

är så jävla less på det som minut för minut snurrar i mina tankar.

varför varför varför..

man gör inte så?

jag är så arg.

jag har väl lärt mig att leva med det, det går ju inte att ändra..

så varför ska jag deppa över det,år efter år?

någonting som inte går att förändra.

samtidigt så är jag så stolt över mig själv, jag vågar stå för mig själv.

jag vågar ta mina egna jävla val,

jag skiter fullständigt i vad folk tkr,

vem folk tkr jag är.

det har ingen jävla betydelse, bara jag vågar stå för mig själv.

vill jag inte,så vill jag inte.

folk ska acceptera,

jag blir förbannad.

"jag tror jag är så himla cool", hahaha.. det är åsikten jag "ger" till alla. Jag märker om människor leker,jag märker när människor söker uppmärksamhet. jag är ju för fan inte helt jävla dum.

jävla grupptryck,fega jävlar faller för det.

jag är stolt över mig själv. faktiskt. jag vågar,som vissa andra inte gör.

åh,det är så jävla skrattretande, så det är fanimej inte sant.

människor.. världen.. haha.. jag orkar inte..

åh,jag vill träffa mormor&morfar.

jag skulle vilja prata med dom.

skulle vilja berätta hur starka dom är,

men jag skulle sitta där och gråta,

tänka tillbaka,

tänka på allt dom har varit med om,och kan ha varit med om.

jag saknar tiderna då jag var där ngn gg i veckan, bara vi. antingen alla 3. eller jag och morfar,eller jag och mormor. Jag var så trygg. Men ändå så rädd från början. Men jag visste att jag skulle kunna hjälpa dom om någonting skulle bli på tok. Jag nästan kände att isåfall skulle dom lyssna på mig. Fyfan,vad dom är bra!