my life.

Ni släppte mig,släppte mig för att se. Släppte mig till människor som inte ens kan ta hand om sig själva! Jag var inte gammal. Jag var alldelens,alldelens för ung! Men gjort är gjort,och kanske hade ni inte något val. Kanske var det mycket för er,vad vet jag.. Men ni har gett mig ärr för livet! Ni har gjort så att jag måste kämpa för att inte låta tårarna rinna. Jag har fått se allt möjligt, jag har varit rädd. Jag har inte förstått riktigt,men jobbigt var det. Lukten,synen,"hjälpställningsgrej" i dushen,sprungit runt,runt och varit aggresiv efter en hund,ramlat,svurit,spya,bank och skrik. Det är bara en del av allting.
Skjuta sig själv,bränna upp en stuga och sedan dö i fängelse.. Osvosv!
Var/är det värt? Ingen syn.. Hur kul kan det vara?
Du/ni förstör er själva mer och mer för varje dag som går. Jag vet att ni "dör" om ni inte får hälla/stoppa i er en massa grejs. Men jag undrar,hur fan känns det att förstöra för släktingar,vänner,familj osv? Hur känns det? Får aldrig ni ångest? Känner ni inga jävla känslor? Ni är sjuka,men nog fan ska man kunna känna av någonting.
Jag kan inte säga att ni ingår i min släkt. Ni är för sjuka,ni är för pinsamma. Vi skämms. 

Tack till er som lyckats/lyckas kontrollera er själva,och har någon vett i huvet..

"alkohol,droger,osv löser ingenting utan gör bara situationen värre.. förr eller senare"

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0